Speed Weekend 2013 – En (inte så) liten sammanfattning

Att sammanfatta allt vi gjort, känt och upplevt under årets Speed Weekend känns nästan som en oöverstiglig uppgift, men vi tänkte i alla fall försöka.

Under veckorna före Speed Weekend har vi gjort ett antal modifieringar och provkörningar. Detta finns förstås att läsa om här i vår fina blogg. Inför varje provkörning har vi delat ut lappar på byn för att förvarna våra kära grannar om vad som komma skall. De flesta verkar faktiskt ha tyckt att det hela varit spännande, för vi har haft många nyfikna åskådare. Någon sponsrade oss till och med med soppapengar!

Under veckan innan Speed Weekend hade vi alla tre tagit semester, för att hinna med de sista förberedelserna och att packa inför avfärden. Efter att ha slutfört den sista provkörningen på tisdagen, två dagar innan avfärd, började vi alla tre att undra; ”vad ska vi göra nu?”. Tidigare år har vi i princip arbetat dygnet runt och nu kändes allt så gott som färdigt.
En ovan känsla att ha gott om tid på sig, men vi tog tillvara på detta och passade på att arbeta med lite lyxdetaljer, t.ex banderollstativ och el/belysning till depån.

Vad var våra mål inför årets Speed Weekend?

Man skulle kanske kunna kalla våra mål för blygsamma, men faktum är att varje steg känns stort när man bara har en chans per år att verkligen testa grejerna. Förra året var målet att lämna startlinjen – vilket vi klarade med besked.
I år var målet att komma i mål, d.v.s. klara hela mätsträckan minst en gång. Hur det gick med den saken kommer vi till lite senare.

Torsdag

På torsdag morgon bar det av mot Orsa. Eller morgon och morgon – vi lämnade Halabacken vid 11-tiden. Bilen och vagnen var fullkomligt smockfull med prylar; svetsar, diverse material för nödlagningar, elverk, vinkelslip, mängder av elkablar, datorer, kameror, kläder, och förstås en jetskoter.

Färden ner gick i alla fall bra, och efter inte allt för långt köande fick vi komma ut på isen för att sätta upp depån tillsammans med våra kompisar Mobacken Racing.

Det inmundigades faktiskt en och annan öl också får man tillägga. I mycket goda vänners sällskap. Det är till att passa på när alla tagit sig ifrån regeringar, arbeten och annat som håller dem från varandra.

(Vår fina Kukqvarna 3000 var förstås med – vilket tycktes glädja en och annan depåbesökare)

Fredag

Av någon outgrundlig anledning hade så gott som alla huvudvärk på fredag morgon. Måste varit någon smitta… Jaja, ont skall med ont fördrivas, och förarmötet kunde man förstås inte missa.

Det syntes tidigt att det skulle bli en ganska mulen dag. Som tur var så spricker det alltid upp lite framåt lunch, och så var det även denna gång.

Nu gällde det! Vårt första åk någonsin med nya motorn. Förare för dagen var Jim. Hittils var det bara jag som hunnit köra innan maskineriet packade ihop. Lite nervös var han nog (det är man även andra, tredje och 5:e gången)…

Första åket gick bra, trots att motorn fick för sig att dö en bit in på banan. Helt utan justeringar trodde vi nog inte att vi skulle ta oss i mål. Det har spekulerats en del kring varför den inte riktigt ville, men med justerat soppaflöde funkade det bättre.

I andra åket slog Jim på stort och körde ända i mål! Gissa om vi var glada!

Maxfart 124 km/h och ett snitt på 118 km/h var inte dåligt för ett första åk. Värt att tillägga är att banan var lite knölig och att vi omedelbart efter detta åk insåg att vi nog måste bygga fjädring även bak om det ska funka att åka mycket fortare.

Detta var i alla fall för mig ett stort steg. Nu när vi åtminstone gått i mål en gång kändes det som att pressen lättade lite, och vi kunde fokusera mer på att ha kul. För första året någonsin kändes det som att man faktiskt hann gå runt och träffa lite folk – och jag lovar, det finns många störtsköna typer att träffa där i depåerna.

Peter Forsberg till exempel, som köpt två st. pulsjetar från allas vår guru Robert Maddox i staterna. Fina pjäser, som han dessutom monterat på en MC.

Vi sögs förstås dit som flugor till skit! Peter hade precis fått ihop grejerna och inte riktigt hunnit få igång allt, men det gjorde han och vi (mestadels Lars-Erik och Olov ska erkännas) ändring på under kvällen. Peter såg ut ungefär som vi kändes oss tidigare under dagen när vi gick i mål; som en unge på julafton! Och vilket ljud det var i piporna. Ska bli väldans kul att se det där åket in action!

Hur gick det för Mobacken då?

Lite sådär kanske. Efter ett antal startförsök blev det till att göra en lite grundligare felsökning. Exakt som var fel tänker/kan jag inte redogöra för, men det ryktades om saker som lossnat.

På kvällen väntades samkväm med kolbullegrillning, dryckjom och väldigt mycket skitsnack.

Undertecknad blev trött före alla andra i vanlig ordning och gick och lade sig. Efter en stund stormade Anders in och frågade om jag hade något aluminiumtillsatsmaterial till TIG:en. Inte nog med att Olle kört sönder backdäcket under dagen – han lyckades dessutom under någon gymnastisk övning (antagligen med en ölburk i ena handen) tippa och spräcka en motorkåpa. Tur att man tog med sig TIG-svetsen trots allt!

Det nya däcket (som Bjursingen bytt åt sig mot ett paket varmkorv och lite slantar) kom i alla fall på plats. Dagen efter såg det ut som en massaker ägt rum där hojen stod. Spikdäck är farliga prylar tydligen…

(I bildbevis som undertecknad kommit över från en anonym källa hävdar Olle att det var däckets fel att hojen välte.)

(Det finns en anledning till att jag lämnar in mina MC-däck när det är dags för byte…)

Lördag

Inget skallebank idag. Jag skulle ju köra. Då vi hört ryktas att höger bana skulle vara jämnare bestämde vi oss för att köra på den idag. Det visade sig vara ett bra drag. Under dagen gjorde vi ett antal åk, med högre och högre fart.

(Jag måste säga att jag tycker att vårt långa ekipage med dragfordon, elverk, startfläkt och pulsjetskoter är ganska ståtligt)

Sista åket drog jag faktiskt på allt som gick och gick i mål med en snittfart på 151.9 km/h och en toppfart på 155 km/h. Sjukt nöjd förstås, även om jag nog trott att det skulle gå ännu fortare på full gas.

Dock hade det under dagens lopp gått upp för en hur fullkomligt usel aerodynamik fordonet har. Jag satt väldigt upprätt och körde, och under ett åk hade jag spänt fast hjälmen lite klent. Hjälmen trycktes bakåt och uppåt så att siktfältet halverades och näsan pressades mot visiret. Det kändes som flera kilos tryck bara mot huvudet. Och det är flera kilo i förlorad dragkraft. Sen har vi resten av kroppen, det höga styret, tankar, batteri och ett ormbo av bränsleslangar. Kul var det i alla fall!

(Ni som varit där kan nog ana känslan av att stå precis bakom när man släpper iväg maskineriet. Det ruskar till bra under en kort stund.)

Först framåt kvällen gick det upp för oss att vi faktiskt gjort oss förtjänta av vårt första diplom någonsin. Jag får faktiskt vara ärlig och säga att det nästan kändes lite känslosamt att få ta emot det tillsammans med Jim och Lars-Erik. Det hänger numera inramat på väggen i vardagsrummet.

Både jag och Jim är rätt kameraskygga, men detta kändes som ett bra tillfälle för att posera för en bild. Vi ser faktiskt förhållandevis normala ut måste jag säga.

Under helgen har det kommit otroligt mycket härligt folk till oss i depån. Detta är förstås en av de roligaste grejerna med Speed Weekend. Att man träffar så mycket folk. Här är i alla fall två av de som förärat oss med ett besök. De bjöd oss faktiskt på skjuts upp till banketten i sin fina partybuss lite senare under kvällen.

Då vi inte riktigt hunnit tröttna på körandet, och någon nämnt att det kanske vore kul med en mörkerkörning så tog och och slog på stort med en liten kvällsshow. Den här gången var det Lars-Eriks tur att köra.

Jag hade helt missat att ombesörja att någon filmade spektaklet, men det dröjde inte länge innan det dök upp ett och annat klipp på Youtube.

Söndag

Lagom slitna efter några dygn på isen, lite vila, mycket kul och ofantligt mycket skitsnack började vi så smått att plocka ihop. Jag kände en viss tillfredsställelse över det arbete vi lagt ner innan vi for ner när det gällde att organisera saker lite. Ihoppackningen har aldrig gått så smidigt någon gång.

Bland Bjurs filmer hittade jag denna lilla godbit där han visar en del av allt vi släpat med oss ner. Det vi tagit med oss men inte fått användning av låg kvar i bilarna, så det här var långt ifrån allt. Nästa år blir det nog ett ekipage till om det här ska gå ihop…

Så hur gick det nu då?

Jo, i mål kom vi ju. Flera gånger dessutom. En snittfart på 151.924 km/h och en toppfart på 155 km/h är vi grymt nöjda med.

Mobacken-Olov smackade till med en snittfart på 91 km/h med turbinsparken – vilket jag tycker är förbaskat manligt, ståendes på medar med en högröd efterbrännkammare mellan benen. Han lär inte behöva ägna sig åt någon intimrakning på ett tag…

Olle drog till med 186.41 km/h på sin turbotrimmade GSX 750 med traktorsits och crossgaffel. Nästa år blir det 200! Anders har lovat att moona på banketten isf.

Vad händer framöver?

Vila! Men vi har faktiskt redan börjat räkna ut vad vi ska hitta på för att kunna åka snabbare nästa år. Några av punkterna är:

• Mindre frontarea, bl.a. genom sänkt förarposition.
• Bättre aerodynamik, med hjälp av strömlinjeformade kåpor etc.
• Lägre friktion. Meden bak slängdes ihop lite hastigt och lustigt innan 2011 års Speed Weekend. Den kan vi nog behöva se över.
• Fjädring bak. Så slipper vi kanske någon av de luftfärder vi gjorde i år. Det var faktiskt rätt obehagligt…
• Möjlighet till att lite enklare kunna finjustera bränslet under färd.

Och så har vi börjat klura på något slags depåfordon. Det får vi återkomma om lite senare…

Tack

Nu får jag säkert det här att låta som något Oscartacktal, men faktum är att det finns många att tacka efter en sådan här grym helg:

• Landracing med Glenn Ocklund i spetsen. Att det finns sådana eldsjälar som orkar arbeta stenhårt dygnet runt i månader för att vi ska få flamsa runt och ha kul på isen i två dagar är fantastiskt! Tack tack!
• Alla våra vänner som var med och hade kul.
• Allt härligt folk vi träffade på plats.
• Familjemedlemmar och släktingar som bistod med mat, ved, moraliskt stöd och lite avlastning när våra käkar börjat krampa efter allt pratande i depån.
• Allas våran favoritdalmas Andreas ”Bjursingen” Elofsson, som såg till att vi hade någonstans att bo och ordnade med käk, filmning och redigering och allehanda saker som vi inte hann med eller orkade.
• Personligen vill jag förstås tacka Lars-Erik och Jim för att de är så sköna typer, och för att de står ut med mig när jag ätit för lite och blir kinkig.