Speed Weekend on Ice 2019

Så, då var årets upplaga av Speed Weekend on Ice avklarad. Vi har varit lite snåla på uppdateringar innan spektaklet här i bloggen, men det finns desto mer att läsa på vår Instagram (länk), samt Facebook-sida (länk).

Föregående år har vi inte ens provstartat jetskotern efter förra Speed Weekend. När vi tog ut den ur förrådet några veckor före årets SW så var det alltså första gången sedan förra året som vi inspekterat den. Det första vi brukar göra är att riva ur motorn och räkna hål. Normalt ska det vara tre öppningar i motorn; en fram, en bak och en för tändstiftet. I regel är det fler – varpå vi måste ägna en hel del tid åt reparationer.

Detta år kunde vi dock inte hitta några som helst fel på motorn! Detta år hade vi inga planer på åtgärder som skulle öka prestandan i form av dragkraft. Det vi framför allt lagt märke till under förra Speed Weekend var att motorfästena än en gång behövde ses över. Ni som hängt med lite vet säkert att vi tidigt fick problem med att motorn, när den var igång, växte så mycket på längden att den slet av fästena. Faktum är att motorn blir en 4-5 cm längre under drift. Vi gjorde därför fästen som ”flyter”, d.v.s. de kan röra sig framåt och bakåt för att följa med motorn när den blir längre.

Under förra Speed Weekend lade vi även märke till något som egentligen är solklart, d.v.s. att motorns diameter också blir större. Detta innebar att bultarna som höll ihop stålbandet som var spänt runt motorn sträcktes av. Planen inför i år var alltså att modifiera det mittre fästet så att det även kunde växa på diametern.


Efter att ha ägnat en helg åt klurande och kaffedrickande kom vi fram till en design med tallriksfjädrar som sitter en bit ut på en ”stång”. Fördelen med detta är att de hamnar lite längre från den skitvarma motorn. Ett par sfäriska brickor tar upp lite vinkelfel.

För att kunna komma åt att justera förspänningen på fjädrarna fick vi ta upp två serviceluckor i sidorna på chassit.

Utöver denna modifiering så gjorde vi en allmän översyn; kolla att alla slangar sitter som de ska, se över elsystemet, kontrolldra upphängningar, smörja upp och kontrollera länkage mm.

Sen var det dags för Speed Weekend. Redan på fredagen kunde vi konstatera att förhållandena var magiska! Perfekt is. Inte för blank (då får vi problem att hålla kursen), men inte sörjig. Solsken, och lite vind. Vi resonerade nog alla tre rätt lika kring chanserna att slå vård rekord från förra året; eftersom vi inte gjort några direkta prestandamässiga uppgraderingar så hängde ett eventuellt nytt rekord till största del på förhållanden. Nu kände vi verkligen att vi hade dessa med oss.

Första åken brukar vi ta det riktigt lugnt och känna oss fram, men den här gången var allt så perfekt att Jim smaskade på med 233 knyck i första åket. Totalt blev det två åk under fredagen.

På lördagen var det min tur. Jag var laddad något jävulskt, och i hopp om att kunna klå vårt gamla rekord på 245 km/h i snitt så gaffatejpade vi mig smal och smärt.

Åket kändes skit!

Lite sidvind. Den var inte kraftig, men tillräcklig för att jag skulle få kämpa lite för att hålla mig på rätt kurs. Jag hade justerat på för mycket bränsle, vilket fick motorn att gå dåligt. Och dessutom uppstod en fruktansvärt obehaglig självsvängning i främre kåpan. Jag höll i fullt under hela åket, men ångrade mig efteråt då det inte alls kändes bra. Faktum är att jag var lite rädd under hela åket, och det är ju inte så trevligt.

Väl tillbaks i depån började väl insikten tränga sig på. Detta skulle kanske kunna bli första året på länge som vi inte gör några framsteg. Vi höll länge på åk nr två, och med det dåliga första åket i minne så var planen att bara ta det lugnt och åka för skojs skull.

Sen stod vi åter där. Jag hade mer eller mindre gett upp tankarna på nytt team-rekord, och var betydligt mer lugn och harmonisk än inför första åket. Motorn small igång, jag gav fullt, och kände direkt hur jäkla perfekt allt kändes. ”Bara att hålla i då” tänkte jag, och höll in gasen hela vägen in i mål, med undantag för en halv sekund då jag var tvungen att korrigera kursen lite (se grafen, vid runt 170 km/h).

Sen kom mållinjen. In med nödstoppen, stick upp huvudet för att försöka luftbromsa lite. Banslut närmar sig i hög fart, men eftersom det inte fanns någon snö på isen i år så gick detta utmärkt att passera. Gled väl minst en km innan jag fick stopp. Rätt snart kom bilen med räddningsfolket för att kolla läget. De berättade att vi kört över 250 km/h. Jag trodde dem inte. ”Jo, det gick 254 km/h”.

250 km/h. Det var medelhastigheten vi drömt om att komma upp i detta år. Och trots att det kändes som att nederlaget varit nära bara några timmar tidigare så gick det ju faktiskt!

Det blev mycket ”jag” i denna story. Faktum är att det inte bara är vi tre officiella Svarthålet-medlemmar som ska ha äran för en lyckad helg, utan alla som varit med oss. I vanlig ordning hade vi ett helt crew med oss, som hjälpte till med allt från logistik till skruvning, kaffekokning, matlagning, live-musik, ölkonsumtion, moraliskt stöd mm. Ni har alla hjälpt till att göra Speed Weekend 2019 fantastiskt.

Ett särskilt tack skickar jag till mina två teamkompanjoner L-E och Jim, och vi vill alla också tacka Landracing för ännu ett grymt event, samt alla sköna typer (förare och publik) som vi träffat på plats.

Vi har mängder av foto- och filmmaterial. Det kommer att komma ut film så småningom. Tills vidare har vi en del klipp på Instagram (länk).

Vi kan även bjuda på dessa fenomenala foton från Lars Mårtensson på griddd.se. Där finns för övrigt massor av fler grymma foton från Speed Weekend on Ice 2019.

Det här inlägget postades i Filmer, Jetskotern, Speed Weekend on Ice 2019. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *