Efter ett långt samtal med Glenn Ocklund (Landracing) så har vi det mesta klart för oss inför Custom Bike Show i Norrtälje den 6:e Juni. Vi kommer med allra största sannolikhet att göra några starter, och om vi ska kunna vända staden upp och ned med besked så måste vi såklart se till att motorn är hel.
Ni som hängt med oss minns att motorn var allt annat än hel efter första åket under Speed Weekend on Ice i Februari. Vi satte nog ingen större tilltro till de lagningar vi, påhejade av så mycket publik att isen sjönk och vi höll på att drunka, gjorde under lördagen. Vi var nog alla förvånade när vi kunde slutföra inte bara ett, utan faktiskt tre åk efter att vi svetsat ihop motorn.
Nu då? Efter tre åk på full gas måste det garanterat finnas en hel del svetsjobb att göra?! Bara att riva ur motorn för att kolla…
Motorn är definitivt ingen skönhet efter alla reparationer.
MEN: Vi hittade inga hål – vilket jag tror förvånade oss alla.
Man ser tydligt vilken midja det blivit på motorn intill skarvarna.
Motorn är nu tillsnyggad. Vi passade även på att bättra på lacken på chassit lite. Den snygga ihoplappningen av värmeskölden lät vi vara kvar. Känns nästan lite som en trofé. Ni ser även en bit av Jims motorcykelbyxor.
Annars har det inte hänt så hemskt mycket. Jag har tänkt att vi kanske skulle trycka upp någon T-shirt inför mässan då folk frågar efter sådant för jämnan. Har gruvat mig lite över det här med att få till något bra motiv, men det gick rätt bra. Stal helt enkelt ett av föredetta kollegan och vår alldeles egna fotograf Kristoffers bilder och arbetade med den. Nu återstår bara att se om detta är något som går att trycka på tröjor lite smidigt.
Banderollen är äntligen monterad på en aluminiumskena, och fick stoltsera på väggen ovanför Jims gocart-chassi som vi fortfarande inte riktigt bestämt oss var vi ska göra med.
Jag besiktade gamm-Opeln i onsdags, och börjar bli riktigt nöjd med hur den funkar. Kopplingen som jag gjorde i ordning förra året fungerar strålande, så nu återstår väl bara att se hur den går på strippen. Idag började jag klura på hur jag ska montera den nya fina kylaren jag investerat i.
Jim lade någon timme på lite sportigare prylar.
Slutligen så vill jag passa på att tipsa om en ny Youtube-kanal som jag hittat. Ichiban Moto lägger regelbundet ut finfina instruktionsfilmer där man kan lära sig allt från att tillverka sina egna verktyg till att borra motorcylindrar. Nedan ser ni hur cylinderborrning går till:
Igår gjorde jag, Jim och farsgubben en liten studiebesökstripp. Vi började hos Markus Dahllöw med familj som hade öppet hus i verkstaden. Det bjöds på rundvisning, chili, tårta och kaffe, samt en riktigt maffig burn-out.
En av hans vänner försökte bräcka honom med sin Corvette, men nådde inte riktigt ända fram…
Sen bar det vidare mot Hammerdal och Olle, som just nu arbetar med att göra i ordning traktorn inför sommarens Pulling-tävlingar.
Han var i verkstaden i full färd med att tillverka en massa aluminiumspånor.
Vad han ska ha spånorna till fick vi aldrig riktigt veta, men han hade sådant flyt att den där biten i chucken som blev över passade perfekt som remskiva. Till vad? Ja det får ni se strax.
Präktigt värre!
Jag tycker att jag hört orden ”aldrig mer” slinka ut ur Olle käft mer än en gång. Till exempel när han gjort klart förra insuget för dubbla Holleys till sin Rolls Royce V12:a.
Det vi har lärt oss med Olle är att ”aldrig mer” snarare verkar betyda ”till vintern när jag blir uttråkad”. Nedan börjar ett nytt insug ta form.
Vad ska sitta på de där insugen då?
Jag vad sägs om ett par gigantiska kompressorer (Detroit GMC 8-71)?
För övrigt ganska lyxigt att bara råka ha en extra V12:a som mall för dylika byggen. I väntan på nytt flås står Bison och väntar utanför mekrummet.
Snart drar pulling-säsongen igång igen, och vi i Svarthålet kommer förstås vara groupies även i år.
Mässa?
Jo, den 6:e Juni ställer vi ut tillsammans med Landracing på Custom Bike Show i Norrtälje. Ska bli skitkul, och det är såklart skoj att ställa ut tillsammans med hjältarna bakom Speed Weekend.
Vid det här laget borde vi ha lagt all energi på Speed Weekend 2015-filmen, men istället vandrar tankarna iväg åt andra håll.
För säkert två år sedan började jag konstruera en spänningsregulator för att kunna stabilisera spänningen till bränslepumparna. Detta projekt blir mer aktuellt nu av två anledningar:
Med en större motor så kommer vi antagligen behöva köra pumparna på högre spänning än 12 V för att få tillräckligt bränsleflöde. Vi kommer alltså behöva seriekoppla två batterier till 24 V och sedan reglera ner spänningen till lagom nivå.
Som ni såg i förra inlägget så har vi funderat på att montera ett par pulsjetar på ett gocart-chassi. Då vore det förstås väldigt fränt att kunna koppla gaspedalen till dessa, och då krävs det också någon elektronik som kan reglera spänningen till pumparna.
Jag tänkte försöka ge mig på att förklara lite kring hur detta fungerar. Det finns en möjlighet att jag tar mig vatten över huvudet, och rätta mig gärna ifall ni hittar några grövre fel. Jag har medvetet valt en lite förenklad terminologi då jag inte ser någon vits med att slänga mig med svåra tekniska termer hela tiden. Detta är bara tänkt som en lite ytlig beskrivning av hur saker fungerar.
Hur reglerar man spänning?
Seriemotstånd
Den gamla metoden är att ”bränna” bort oönskad energi, d.v.s. omvandla den till värme. Tänk er att man har ett batteri på t.ex. 12 V och har en motor som man vill driva på 6 V. Då skulle man kunna sätta ett effektmotstånd i serie med motorn. Anpassar man effektmotståndets resistans så att spänningsfallet blir 6 V så blir det 6 V kvar till motorn.
(L-E påpekade att ”shuntmotstånd” nog är en lite felaktig beteckning i detta sammanhang. Därför kallar vi härmed R1 för seriemotstånd).
Det finns såklart kompletta regulatorer som levererar en stabil utspänning oavsett inspänning genom att helt sonika omvandla ”överflödet” till värme. Några populära heter 7805 (5 volt utspänning) och 7812 (12 volt utspänning). Dessa fungerar bra för strömmar i storleksordningen 1 A, men för 45-50 A som vi är ute efter blir det inte så vettigt.
En 7805 spänningsregulator
Detta fungerar men är opraktiskt av flera skäl:
Taskig verkningsgrad. I exemplet ovan så går ju hälften av energin från batteriet upp i rök (blir värme).
Hög effektutveckling (hör ju ihop med den dåliga verkningsgraden). Metoden som beskrivs används fortfarande (i ungefär samma form) i applikationer där man behöver ta ut väldigt låg ström (t.ex. spänningsreferenser), men behöver man ta ut större effekter så kommer detta kräva väldigt stora seriemotstånd.
PWM – Pulsbreddsmodulering
Detta är nog den vanligaste tekniken som används idag för att reglera en spänning. Jag tänkte ge mig på ett försök till att förklara ungefär hur detta funkar. Det kan bli lite långdraget, och för den som tröttnar på mitt babbel så är det väl bara att gå vidare.
PWM betyder Pulse Width Modulation (pulsbreddsmodulering på svenska). Tänk er att man har en vanlig ficklampa. Om denna är konstant tänd så lyser den med en viss styrka. Låt säga att lampans ljusstyrka när den är tänd är 100 cd (Candela).
Låt säga att vi blinkar jättesnabbt med ficklampan. Typ 10 000 gånger i sekunden. Ögat kommer inte att märka blinkingarna, men där emot kommer man att uppleva att lampan lyser svagare. Om lampan vid varje blink är tänd lika länge som den är släckt så kommer ljusstyrkan att vara ungefär 50 cd.
Om lampan där emot är avstängd tre gånger längre tid än den är tillslagen så blir ljusstyrkan 25 cd. Vad är det fina med detta då? Jo en sak som är finfin är att vi inte bränner bort en massa energi i onödan, som i exemplet med shunten.
Pulsbreddsmodulering fungerar på samma sätt, och jag tänkte försöka förklara ungefär hur allt hänger ihop.
Lite matematik
Inom matematikkursen om transformteori (i högskolan) fick man lära sig att alla icke ändliga signaler, oavsett form, går att beskriva som summan av ett antal (eller oändligt antal) sinusformade signaler.
De flesta av er vet säkert hur en sinusvåg ser ut:
Denna man man t.ex. titta på (som ni gjorde med bilden ovan), eller så kan man lyssna på den:
Detta är en så ren ton man kan få. Den innehåller inga övertoner utan endast en enda grundton. I detta fallet med en frekvens på 440 Hz. Detta får vi bekräftat om vi gör en frekvensanalys av tonen (ni som arbetar med ljud känner igen er här):
En fyrkantvåg då? Jo, så här låter en sådan (också 440 Hz):
och så här ser den ut:
Som ni hör så låter denna inte alls lika rent. Detta beror på att fyrkantvågen inte bara består av en grundton på 440 Hz, utan även av en massa övertoner av varierande frekvens och amplitud. Om vi gör en frekvensanalys av fyrkantvågen så kan vi se detta:
Och precis som jag tidigare nämnde så går det faktiskt att bryta ner denna fyrkantvåg i ett antal sinusformade signaler med varierande frekvens och amplitud. Faktum är att en fyrkantvåg har oändligt antal övertoner, vilket med andra ord innebär att det krävs ett oändligt antal sinusvågor för att ”konstruera” en fyrkantvåg.
I bilden nedan ser ni grundtonen samt de tre första övertonerna för en fyrkantvåg. Eller snarare, ni ser hur en ”fyrkantvåg” konstruerad av de fyra första sinuskomponenterna kommer att se ut (fyrkantvågen är överst).
Som ni ser så är det ingen perfekt fyrkantvåg som ligger överst. Detta beror helt enkelt på att det krävs ett oändligt antal övertoner för att skapa denna perfekta våg.
Lågpassfilter
Ett lågpassfilter är en matematisk funktion, som kan implementeras i allt från mjukvara till hårdvara. Som filtret antyder så släpper det igenom (pass) låga frekvenser medan högra frekvenser filtreras bort. Filtret ställs in till att filtrera bort frekvenser över ett visst värde. Detta värde kallas för brytfrekvens.
Låt säga att vi skickar in en perfekt fyrkantvåg i ett lågpassfilter och ställer in brytfrekvensen till ungefär 8 gånger fyrkantvågens grundfrekvens. Detta innebär då att de högsta övertonerna kommer att filtreras bort. Fyrkantvågen kommer då att se ut som i bilden ovan.
Ställer vi brytfrekvensen lägre, säg strax över fyrkantvågens grundfrekvens, så filtreras alla övertoner bort.
I bilden nedan så ser ni den ofiltrerade fyrkantvågen överst. De tre undre signalerna är fyrkantvågen efter att den passerat genom ett lågpassfilter. Den andra vågformen är resultatet av att använda ett lågpassfilter med ”låg effekt”, d.v.s som inte fullt ut filtrerar bort alla övertoner. Nästa vågform är resultatet av ett lite effektivare lågpassfilter, och i den sista vågformen är filtret ännu effektivare.
Vad händer om vi ställer brytfrekvensen lägre än grundtonens frekvens då? Jo, det enda som blir kvar då är en eventuell konstant. Nedan ser ni detta. Med ett lågpassfilter som inte är så kraftfullt så blir inte resultatet helt och hållet konstant, men med ett kraftfullt filter och en låg brytfrekvens så är det enda som återstår en konstant – i det här fallet är denna 0.
Vad har detta med PWM att göra?
Massor faktiskt!
Vi återgår till ficklampsexemplet. Istället för att manuellt slå en strömbrytare till och från så låter vi en mikrokontroller slå till och från strömmen med hjälp av en effekttransistor.
Vi genererar då en fyrkantvåg som går mellan 0 volt till den spänning som är kopplad till effekttransistorn (ex. 12 volt). Ska vi bryta ner denna fyrkantvåg i komponenter så kommer vi att få ett oändligt antal sinusvågor, samt en konstant signal. Denna kallas för likspänningskomponenten (DC-komponenten), och när man snackar PWM så är det denna vi vill åt.
För att få ut DC-komponenten kör denna fyrkantvåg genom ett lågpassfilter med lägre brytfrekvens än switchfrekvensen (består i sin enklaste form av en resistor och en kondensator). Se bilden nedan; kvar blir endast en likspänning. Fyrkantvågen är till (12 V) lika länge som den är från (0 V) så blir likspänningskomponenten 6 V.
Spänningen på DC-komponenten kommer att vara helt proportionerlig mot fyrkantsvågens duty cycle.
Duty cycle?
För att beskriva hur länge fyrkantvågen är ”till” i förhållande till ”från” använder man begreppet duty cycle. Duty cycle anges i procent och anger förhållandet mellan den tid som fyrkantvågen är ”till” mot dess periodtid (summan av till och från).
I exemplet ovan är duty cycle 50%, d.v.s. fyrkantvågen är ”till” precis halva periodtiden.
Nedan ser vi fyrkantvågor med duty cycle 50%, 25% och 90%.
Som ni kanske lade märke till i exemplet så är det så pass smidigt att med 50% duty cycle så blir DC-komponentens nivå 50% av inspänningen. Med 90% duty cycle så blir alltså DC-komponenten 90% av 12 V, d.v.s. 10.8 V.
”Filtret då, var sitter det”?
Faktum är att i många fall så krävs inget dedikerat filter. När man t.ex. styr en elmotor med PWM så hjälper motorlindningens induktans och motorns tröghetsmoment till med att filtrera bort allt utom DC-komponenten. Tänk er själva: Ni har en elmotor kopplad över en strömbrytare. Slå till och från strömbrytaren med en periodtid på 10 sekunder, d.v.s. 5 sekunder till, 5 sekunder från. Motorn kommer nu att starta, stanna, starta, stanna.
Om ni där emot gör detta flera gånger per sekund så kommer motorn aldrig att hinna stanna. Den kommer kanske inte ens att variera märkbart i hastighet. Så genom att låta switchfrekvensen vara hög nog slipper vi bygga extra filter som tar en massa plats.
Och?…
Insåg under tiden som jag skrev att detta kanske inte alls blev så informativt och lättförståeligt som jag tänkt mig. Dock så kändes det kul att svamla igenom det hela lite, och helt åt skogen är nog inte mina förklaringar. Jag tar ett exempel som jag tillämpar på vår jetskoter.
Våra bränslepumpar ska drivas på 14 V för att vi ska få tillräckligt med soppa till nya motorn.
Vi har 24 V batterispänning.
14 V är (14 / 24) * 100 = ~58.3% av 24 V. Vi väljer alltså en duty cycle på 58.3%.
Vi väljer en switchfrekvens som är hög nog för att inte pumparna ska variera i hastighet. När man pysslar med PWM-styrning så man ofta utan vidare gå upp till flera tiotals kHz (kilohertz). Detta beror på vilka transistorer man använder etc.
För att kompensera för att batteriernas spänning sjunker allt eftersom de laddas ur så låter vi dessutom mikrokontrollern som genererar PWM-signalen mäta den faktiska utspänningen till pumparna och korrigera duty cycle därefter. Denna ”mätning” kallas återkoppling och är något som används av alla former av spänningsregulatorer som ger en konstant utspänning oberoende av inspänning och/eller belastning.
För att åstadkomma detta började jag för ett par år sedan utveckla ett PWM-kort. Detta kort innehåller ett antal effekttransistorer samt den elektronik som krävs för att driva dessa.
Systemet är modulärt, så man ska kunna använda ett eller flera kort beroende på hur mycket effekt man vill ta ut.
I vanlig ordning blev jag lite överambitiös och började implementera en massa mer eller mindre nödvändiga funktioner som endast i vissa fall kunde vara av nytta. Allt fungerade jättebra i min provisoriska uppkoppling på skrivbordet, men inte på kretskortet. Misstänker att detta beror på att jag använt en annan typ av effekttransistorer på kretskortet. Blir till att börja undersöka detta vidare nu…
På tal om ljud…
På senare år har det dykt upp sk. ”digitala” förstärkare. Dessa är små, lätta, har hög verkningsgrad och kan leverera gott om effekt i förhållande till sin storlek. Dock så är ordet ”digital” rätt missvisande. Audioförstärkare klassificeras enligt vilken grundprincip de arbetar (Wikipedia-artikel). ”Digitala” förstärkare är i regel av typen klass D, och de bygger faktiskt på samma principer som vi beskrivit ovan, d.v.s. pulsbreddsmodulering.
Att få detta att fungera bra är uppenbarligen ingen enkel uppgift. Idag sitter det klass D-förstärkare nästan överallt, men inom HiFi går det lite trögt. De som låter väldigt bra kostar i regel därefter.
För att slippa göra om förra årets fadäs, då det krävdes tre man och fem dagar för att få ordning i verkstaden så var det dags för lite städning. När vi kom hem från Speed Weekend dumpade vi det mesta innanför porten, så nu var det läge att reda ut i röran.
Faktiskt inte alls så farligt, så vi hann med en del annat också.
Precis som förra året så fick vi med oss en hel del av Årsundas strand hem, som vi under högtidliga former planterade på närmaste isplätt hemma på gården.
För några år sedan fick vi ett tändsystem till en gasturbin av Team Rocket Launchers, som tyvärr verkar ha pensionerat sig från jetmotoråkandet. Nu när Mobacken-Anders blivit med Viper så tänkte vi att detta kanske kunde göra nytta där. Tyvärr så fick det för sig att gå sönder lite, men efter lite reparation så verkar det fungera igen.
Det är verkligen tryck i grejerna. Varje gnista smäller så att man helst bär hörselskydd.
Sen så hann vi med lite funderingar kring sommarens spektakel. I slutet av sommaren ordnar Landracing köra-fort-tävling på asfalt. Vore något för Jims nya Gocart-chassi tänkte vi och tog ut det i solen för att ta lite mått.
Nu under kvällen har jag lagt ett antal timmar med Inventor för att få fram denna ganska verklighetstrogna skiss:
Inför Speed Weekend så hade vi besök av Olof Sjödin från Östersundsposten, som kollade in våra förberedelser och ställde en del frågor. Tyvärr så var inte L-E närvarande då, men det redde ju ut sig bra då Olof tog det mycket fina beslutet att komma ner till Årsunda och vara med där det hände.
Reportaget blev riktigt fint faktiskt!
(Artikeln är medvetet förminskad till oläsbarhet så jag slipper känna att jag gör mig skyldig till någon form av upphovsrättsbrott).
Artikeln finns att läsa i sin helhet här. Att den är delad över 300 gånger får vi ju se som väldigt smickrande. Olof har även lagt ut en massa bilder på allt möjligt fränt från Speed Weekend här.
Vad händer hos Svarthålet nu då? Inte så hemskt mycket faktiskt. Vi försöker väl plana ut lite. Ta igen lite förlorade arbetstimmar på respektive arbetsplatser. Nästa helg har vi planerat in städhelg i verkstaden. Vi vill verkligen inte hamna i förra årets träsk, där vi drog ut så länge på städningen att det tog en hel vecka att få ordning på allt igen.
Det ser ut som att det kan bli åtminstone ett rätt stort event för oss i sommar, men det får vi återkomma om lite senare. Till hösten kommer vi att bygga en ny, större motor. Vi söker för närvarande med ljus och lykta efter lämplig plåt för ändamålet, samt någon som möligtvis kunde tänka sig att sponsra oss lite.
Att sammanfatta årets Speed Weekend blir ingen enkel uppgift. För att vara helt ärlig så har det varit en smula gruvsamt att ta itu med uppgiften. Nu har man i alla fall samlat sig skapligt efter både Speed Weekend och allt arbete som detta inneburit. Vi har förutom massor av bilder även en hel del film. Dessa kommer nog ut senare. I detta inlägg slänger vi nog in ett och annat klipp som andra laddat upp på Youtube.
Söndag 8 Mars: Nu har jag skrivit på detta inlägg länge nog och insett att jag aldrig kommer att känna mig klar. Därför trycker jag ju på ”Publicera”-knappen och tar eventuella tillägg/ändringar i efterhand.
Om du som läser har information eller material att dela med dig av så tar vi gladeligen emot detta. Skicka oss bara ett meddelande via kontaktsidan så återkommer vi.
Torsdag
Vi har aldrig varit så många som åkt till Speed Weekend förut. Svarthålet kom med totalt 12 pers. Tre husvagnar och två släpvagnar krävdes för att få med allt material och boende åt alla.
För varje ort som Speed Weekend flyttar till så blir det ungefär 15 mil längre att åka. Till Årsunda är det 48 mil. Inte så farligt alls faktiskt, men det är ju till att komma iväg i god tid för att man inte ska vara framme runt midnatt.
Väl på plats på stranden i Årsunda så såg vi direkt att isen såg ut att vara väldigt bra. Dock så var inte landfästet helt fantastiskt, så vi fick ställa husvagnarna på stranden och endast ha depån på isen. Det fungerade bra för oss.
Framåt kvällen så skulle det förstås göras en och annan funktionskontroll. I år hade ju Lars-Erik med sig jetsparken också, som han renoverat upp efter att ha dragit fram den ur en lada där den stått i förvar sedan vi senast körde den i Funäsdalen.
Vi träffade dessutom på en del folk som vi inte sett sedan förra Speed Weekend. Daniel, Timmy och Timmy (insåg först efter att vi kommit hem att det finns två Timmy) från Varberg, med jetfordon och Super-7. Peter Forsberg, Rickard Lindström och resten av Brooklyn Choppers från Gävle och många andra. Det blev med andra ord en och annan bjudöl bland skitsnacket. Detta kändes väl lite på fredagsmorgonen, men inte skippade man förarmötet för det. Det var ju för körningen vi var där!
Nedan ser vi Peter Forsbergs MC med dubbla pulsjetmotorer. Det är riktigt maffigt när båda smäller igång samtidigt!
En i vårt inte så lilla gäng, nämligen ”kool-egon” (någon form av kreativ omskrivning av ”kollegan”) a.k.a. Kristoffer Bång har varit med några gånger förut. Han är inte bara en utmärkt stand-in för frånvarande Svarthåletmedlemmar utan också en sjukt bra fotograf. Ni ser vilka bilder han tagit på signaturen längst ner till höger. Nedan ser vi Mobacken-Anders gasturbinhoj i full prakt.
Han lyckades även få med en skön bild av provkörning av jetsparken.
Fredag
Tyvärr så lirade inte allt för arrangören under fredagen. Det var mycket strul med tidtagningsutrustningen. Sensorer som tinade ner i isen och kom ur position och annat som inte riktigt ville som de ville. Detta ledde förstås till att kön för körning blev rejält lång, och någon förare var förstås en smula irriterad. Dock så är ju stämningen över lag helt fantastisk. Efter kl 13. någon gång fick man igång maskineriet och körningarna började på allvar. Det märktes ganska snart att det skulle komma att gå undan rejält på årets Speed Weekend.
Jetskotern körde vi fram till startlinjen med stil!
Jim tog det riktigt lugnt den första repan. Det var ju trots allt första gången på två år som vi körde, och vi har ju byggt om en del sedan sist. Trots sitt lugna åk så klämde han till med en snittfart på 163,7 km/h. Vi bräckte vårt senaste rekord redan i första åket. Inte illa!
Då köerna under fredagen var väldigt långa så blev det inget mer kört med jetskotern den dagen. Mobacken-Anders har ju under flera års tid byggt på sin turbindrivna motorcykel som han tänkt köra på Bonneville i sinom tid. Vad jag vet så har han endast tagit en liten provtur med denna innan Speed Weekend. Rent ohyggligt spännande att se hur första turen på is skulle gå alltså. Och det gick bra! Knappt 200 knyck, och han kom tillbaks till depån körandes för egen maskin.
En annan som det gick bra för var Robban Gull. Ni minns han som satt i Nitroz motorsoffa tillsammans med oss. Han tog tillbaks sitt världsrekord i åka-fort-på-bakhjulet-på-is. Av bilden att döma så är han rätt nöjd!
Vi tillhör väl ett av få team som har med oss nästan hela verkstaden till Speed Weekend, och det är ju förstås bara kul när vi får hjälpa till. Här var det en avbruten kick som behövde svetsas ihop.
Två av Svarthålets tolv pers stora gäng var våra alldeles egna kockar Carin och Christer. Snacka om lyx! Om någon sagt till mig, för ett gäng år sedan när vi åkte till vårt Speed Weekend i Funäsdalen, att vi skulle komma att ha egna kockar med oss så hade jag aldrig kunnat tro det. Och man skulle kunna tro att det är onödig lyx, men det är nästan en nödvändighet om man inte vill leva på usla Billys-pizzor hela helgen. Det händer så mycket hela tiden att man knappt har tid att lämna depån för att gå på dass.
Lagade de bra mat då? Jo det kan ni ge er fanken på! Och det räckte till ett helt kompani, så förutom att Svarthålet och Mobacken blev mätta så kunde vi även smöra lite för någon funktionär. Tror faktiskt att vi lyckades pressa i lite i Glenn (arrangören) också.
Resten av teamet var, förutom utmärkt moraliskt stöd även goda medhjälpare med allt från att släpa fram startfläktar till att göra kaffe. (Och visst är de snygga i crew-mössorna som Orsa Tröjtryck var så vänliga att sponsra oss med?)
Efter avklarad körning fanns det lite mer tid till att roa sig med annat.
Lördag
Då det blev lite kört under fredagen så var man extra taggad till lördag morgon. Isen såg alldeles strålande ut, och vi kom ut rätt tidigt för första åket – vilket visade sig vara en fördel då det skulle bli en del arbete sen…
Av naturliga skäl kändes det rätt nervöst att köra upp mot startlinjen. Detta var ju trots allt första gången på två år.
Då Jim redan med lätthet knäckt vårt tidigare rekord under fredagen så satsade vi nu på finlir. Efter starten så justerade jag bränslet så gott jag kunde innan L-E ryckte ur sprinten och släppte iväg mig. Höll full gas hela vägen in i mål, och det kändes underbart…
…ända tills jag skulle kliva av och märkte att mitt vänstra byxben smält fast i värmeskölden.
Värmesköld, ”brandsäkra” byxor och Jims ganska nya MC-byxor var tydligen inte tillräckligt för att stå emot den pulserande flamman. Som tur var så klarade sig benet, men jag tar mig ändå friheten att skriva in mig i den exklusiva ”Jetleg-klubben”, där även Mobacken-Olov är medlem. Jag kände för övrigt inte ett skit, vilket får en att inse att det trots allt kanske skakar och låter mer än man tänker på medan man kör.
När man ser hur det rostfria stålbandet som hållit upp motorn ser ut så får man lite respekt för prylarna.
Snyggt snitt, mitt för sprickan i motorn!
Trots denna lilla olycka så nådde vi ändå dryga 172 knyck i snitt. Nu var det bara att dra igång med reparationsarbetet. En spricka på några decimeter samt några andra behövde lagas. Här måste jag passa på att göra lite reklam. Det är få gånger man stöter på produkter som inte bara är väldigt billiga utan även oerhört bra. Julas rostfria svetspinnar faller in under denna kategori. Ingen av oss är väl något proffs på svetsning, men vi har gjort många lagningar med dessa pinnar under åren och de är inte bara väldigt lätta att svetsa med, utan verkar även ge bra resultat.
Hade jag haft en bild av L-E där jag inte samtidigt tog VM-guld i dubbelhaka så hade jag lagt in den, men det verkar som att han har lyckats undvika alla våra kameror väldigt effektivt under helgen.
Reparationsarbetet drog en skaplig publik. Ärligt talat så är det väldigt kul när vi får chansen att visa att det är bara att vara glad och arbeta vidare – vilket är mycket roligare än att sura och åka hem.
Någon driftig teamkamrat satte upp en liten insamlingsburk till svetspinnar och nya byxor till Jim. Fick fick faktiskt in en slant och det tackar och bugar vi såklart för!
En 20-30 pinnar och en kapskiva senare var lagningen kvar.
Exakt i vilken ordning saker och ting skedde är faktiskt svårt att minnas, men Olov gjorde ju någon repa med jetsparken också. Tyvärr så hann vi inte riktigt med att närvara när alla fräna fordon körde eftersom reparationerna tog alla våra resurser.
Även Daniel Lövgren tog sig ut på banan för något åk:
Det började dra ihop sig för ännu ett åk med jetskotern. Det var nog ingen av oss som var så speciellt säker på att den skulle hålla ända i mål.
För att slippa elda upp benen ifall olyckan skulle vara framme igen så lindade jag in benen med brandfilt.
Höll skiten ihop då? Jo det gjorde den. Hela vägen in i mål, med en snitthastighet på 178 km/h. Vi gjorde ett snabbt besök i depån för att kolla efter nya skador och tanka och sedan bar det av mot banan igen.
Lina och Lotta gjorde ett alldeles strålande jobb som fläktchaufförer!
Och Björn uppvisade oanade talanger, då han visade sig vara en alldeles utmärkt elverksdragare.
Sista repan gick det ännu snabbare! 183,5 km/h i snitt. Inte illa!
Nu kunde vi slappna av lite. Passa på att må lite gott, ta nån öl och snacka med folk. Anders och Björn tog täten:
Framåt kvällen väntade bankett, prisutdelning och underhållning. Vid det här laget är man så himla trött att man inte riktigt är i stånd till att uppskatta alla festligheter, men visst var tillställningen trevlig!
Underligt nog så verkar inga priser ha gått till vår klass. Jim förklarade att det faktiskt stod i reglementet att man inte delar ut priser i klasser med färre än 7 deltagare. Som tur är så delades det i alla fall ut ett par specialare. Mobacken fick pris för bästa depå – vilket de helt klart förtjänade (vi har lite att lära där) och Daniel Lövgren för vingligaste färd.
Eftertext
Jag tänkte även försöka mig på en liten eftertext. Det är möjligt att detta blir lite långdraget, men det är faktiskt många som vi vill tacka för allt kul vi haft under denna helg.
Tack Jim och Lars-Erik för att ni (vi) utgör ett så bra team, och för att ni pallar med mitt humör…
Tack Christer och Carin som såg till att inte bara vi, utan även Mobackengänget och flera andra slapp gå hungriga eller leva på sliskiga Billyspizzor hela helgen.
Tack Anders för att du tog med Larven och lät oss göra ståndaktig entré i startområdet, samt för dina och Linas sånginsatser på kvällarna.
Tack Björn, Johanna, Lotta, pappa och Kristoffer för hjälp och moraliskt stöd fotograferande, kaffetillverkande etc.
Tack hela mobackengänget samt alla andra sköningar ( Olov, Olle, Lars, Låbbas, Bjursingen, Åsa ) som också bidrog med roliga upptåg och åkturer av varierande kvalité.
Tack Daniel och Timmy för att ni dök upp som vanligt. Fantastiskt vad kul det kan vara med folk man endast träffar en gång per år. Man har liksom mer att snacka om då.
Tack Peter Forsberg, Smokie Rick Lindström och resten av Brooklyn Choppers-gänget för att ni tog med er era fräna byggen. Jag ska bära mössan jag bytte åt mig med stolthet. Och så tror jag att jag tar Buellen för att hälsa på er i sommar!
Tack till alla andra förare. Önskar jag hade haft tid att snacka med flera av er. Det samlas verkligen massor av skönt folk på en och samma plats en helg som denna!
Tack till arrangörer och volontärer ( Glenn Ocklund, Danny Froberg m.fl.) som faktiskt lyckas med bedriften att vara förbluffande trevliga hela helgen med tanke på hur mycket de har att göra.
Tack till Orsa Tröjtryck (helloil.com) för de sjukt snygga mössorna. Jag tänkte förstås att de flesta i vårt gäng skulle vara trötta på dem när vi var klara och lämna tillbaks dem, men tvärtom så visade det sig att vi hade alldeles för få. Folk ville köpa mössor av oss! Får lära av detta och ordna fler till nästa år.
Passar även på att tacka Ytterocke Production för att de lånade ut sitt stora tält till oss.
Och sist men inte minst; tack till alla som kom. Det har alltid, och kommer nog alltid att vara, svårt att ta till sig att folk faktiskt kan vara så pass roade av att följa oss och våra vänner. Man tror knappt att det är sant när människor kommer fram och säger att de följt med i allt vi gjort och önskar oss lycka till. Om de dessutom säger att vi låtit inspirera dem så blir vi förstås ännu mer stolta.
Vi arbetar fortfarande på en uppdatering sedan förra helgen, och hoppas på att bli klara innan kvällen. Tills vidare får ni njuta av den officiella Speed Weekend 2015-filmen som Johan Ekholm på Quantic production gjort.
Efter att ha sett den så har jag sett betydligt fler fordon köra än jag gjorde när vi var på plats. Det är lite synd att man liksom inte riktigt hinner med att se alla andra fräna byggen när man är på plats.
