Som vanligt så har det hänt mer än man skulle kunna tro hos Svarthålet. Vi får se till att ordna med en bra uppdatering till helgen.
Imorgon (onsdag) kl 19.00 gästar vi i Nitroz motorsoffa för att tillsammans med Glenn Ocklund, road racing-föraren Robert Gull m.fl. snacka lite om Speed Weekend. Då det är ungefär 65 mil mellan soffan och oss så har vi byggt vår egen studio i verkstaden. Nu är det bara att hålla tummarna för att tekniken vill vara med oss!
Mer om detta här: Länk.
I ett inlägg för ganska länge sedan räknade jag ut både effektförbrukning och verkningsgrad på pulsjeten. Vi hamnade på närmare 7 megawatt vid en bränsleförbrukning på 12l/min.
Begreppet verkningsgrad brukar man ju använda för att redovisa hur mycket av tillförd energi som verkligen gör någon nytta. Eftersom nyttan med pulsjeten är att ge fart så uppgår inte verkningsgraden till mer än 1,36% vid 200km/h. 98,64% blir värme alltså.
Annat är det med den här fläkten som vi hittade i Julas senaste reklamblad:
9 megawatt! Det är inte dåligt det. Och eftersom nyttan med en värmefläkt är att ge värme så ligger väl verkningsgraden på imponerande 100%. Inte illa alls!
Med en strömförbrukning på 22500 ampere så lär man behöva säkra upp en del!
…än att gå i lera och sörja.
Efter förra vinterns extrema otur med vädret så har vi förstås varit väldigt nervösa inför kommande Speed Weekend. Kommer vi få någon is?
Nu har det ju faktiskt sett ganska lovande ut en längre period, och när israpporterna nu börjar trilla in så känns det ju ännu bättre. Arbetet på Storsjön i Årsunda pågår för fullt som synes.
Danny Fröberg, mannen som är först på plats om något skulle gå snett ute på tävlingsbanan har här intagit tronen på skrapan. 
Vi vill ge Glenn Ocklund och alla andra som engagerar sig en eloge för allt jobb de lägger ner.
Vi i Svarthålet Racing börjar känna oss lite oroade över vad vi gjort för fel då det verkar som att vi kan bli färdiga med ombyggnationerna av jetskotern tidigare än natten innan Speed Weekend, för att komma tillrätta med detta problem bestämde vi oss för att med alla möjliga medel skaffa oss mer jobb för att vara säker på att kunna bibehålla rätt nivå av panik hela vägen fram till race.
Eftersom vi verkar ha svårt att komma upp i reservationspriset för sparken så tänkte vi att vi lika gärna kan satsa på att renovera den för att ha något att transportera oss med i depån i år.
Sagt och gjort, jag begav mig iväg för att hämta sparken hos Allan där den stått förvarad i flera år och efter lite lyftande och vridande så stod den på takräcket redo för hemfärd.
Nästa steg var att demontera det mesta för att komma åt att rengöra och slipa bort den rost som trots allt bildats. (den ser ändå rätt bra ut för att ha deltagit på Speed Weekend och sedan stått i en loge i flera år endast skyddad av ett lager WD-40)
Tanken är sedan att rikta de små skador som den fick när vi klotade i 70km/h i Funäsdalen och kanske även förstärka medarna något då jag har ett minne av att medarnas styvhet inte riktigt var i paritet med sparkens vikt när man försöker styra.
Ett par bilder efter jag satte insexnyckeln i arbete:
Ödmjuka som vi i Svarthålet är så erkänner vi våra misstag. Och ödmjuk som undertecknad är så bör väl han ta på sig största skulden för det lilla nederlag som vi led under förra söndagen. Såg ju så himla präktigt ut med alla förberedelser vi gjort, och alla fina mätdata och CAD-ritningar vi lade ut på hemsidan. Dock så borde jag kanske använt ett par hjärnceller till när jag räknade ut utväxlingen på svingen så att vi hade marginalerna på ”rätt sida”, d.v.s. så att det gick att justera tillräckligt mycket.
Så var inte fallet, och med båda dämparna var svingen stum som ett spett. Jaja, som jag brukar säga; ”failure is always an option”. Vad ska man annars lära sig av? Jim botaniserade runt lite i gömmorna och hittade ett par crossdämpare som jag pimpat min gamla DBS Sport med på den tiden det begav sig. Dessa visade sig, inte helt oväntat, vara lite i mjukaste laget. Jag och L-E gick upp på vinden och monterade bort dämparna från min Polaris. Nu blev det bättre!
Jag slog en signal till den lokale skoterhandlaren. Han var inte hemma, men vi var välkomna att ta en tur på hans skoterkyrkogård för att se vad vi kunde hitta. Och hittade gjorde vi. En god väns gamla Polaris RMK som han voltade ett antal varv på längden med för något år sedan.
De dämparna funkade faktiskt ännu bättre än de som satt på mindre skoter, som var lite väl progressiva.
Detta var det sista som hände förra helgen. Under veckan har L-E svetsat svingen och fått den lackad. Farsgubben tog dessutom tillfället i akt att prova färgen som han tänkt använda på sin Studebaker -53 på våra fjädrar. Klart snyggare med grönt än med rött. Matchar ju dessutom dynan!
Igår kväll gjorde Jim ett riktigt monsterpass och tillverkade de övre stötdämparfästena. Dessa förtjänar en trimvirvel… ….
Ja visst är de porriga! Och likt resten av konstruktionen så ska de väl klara att bära upp ett par pansarvagnar.
Kolla in lacken som L-E ordnat på svingen också. Enda nackdelen var att jag inte ritat in lacken i CAD-modellen så det blev väldigt tight att få ihop allt.
När jag ringde Bosse på Ytterocke Production och frågade vad han ville ha för dämparna så bjöd han på dem. Han är även snäll och lånar ut ett rejält depåtält inför Speed Weekend.
Med övre fästena fastpunktade så blev man förstås sugen på ett litet prestandatest.
Ser riktigt bra ut! Ska vi behöva hoppa högre än sådär på isen under Speed Weekend så är det nog ingen som ställer upp på att köra…
Min fyndiga titel på detta inlägg fick mig att börja nynna och klura lite. Var har man hört denna, förutom med Ella Fitzgerald, Duke Ellington och andra legendarer? Jo, i en av mina absoluta favorit-trumdueller, d.v.s. Animal mot Buddy Rich!
Vår gamla jetspark, som vi deltog med i Speed Weekend i Funäsdalen för en herrans massa år sedan har sedan dess stått parkerad i en lada hos The Stig(-Allan). Ni minns, karln som är en jävel på att svetsa och som sett till att chassit på jetskotern håller ihop så bra.
Vi höll på att fundera på att ta med jetsparken till årets Speed Weekend, mest för att ställa ut, och bad därför The Stig(-Allan) att ta fram den åt oss. Tyvärr så verkar det som om karln inte är helt pålitlig. Han har inte bara tagit fram den, utan även gjort research och kommit på det vi försökt undanhålla världen – d.v.s. att vi faktiskt inte alls byggt jetsparken utan att den är ett gammalt stridsfordon från andra världskriget. Han nöjde sig inte bara med det, utan verkar dessutom försöka sälja den på Ebay.
Jaja, än är inte reservationspriset uppnått så med lite tur kanske vi får med oss den till Speed Weekend ändå…
(På förekommen anledning; annonsen är bara ett dåligt skämt)
Det är alltid lite nervöst när man ska börja kapa sönder gamla prylar som faktiskt funkat rätt bra redan innan, men nu fanns det ingen återvändo. Ur med motorn och bort med fotstegen och bakre värmeskölden…
Och börja kapa… 
Pappa tyckte tydligen att det var vettigare att arbeta med sina egna projekt än att hjälpa oss.
Men han bidrog i alla fall med lite valla. Nu är det ju dock så att vi tänkt försöka hålla oss kvar på backen så vi får väl se om vi vågar prova den där smörjan.
L-E skötte inmätningen.
Och punktade fast fästena för svingen i chassit.
Se så fint det blir!
Ikväll har teamet avnjutit en bastu och några folköl (finns ingen tid för bakfylla här inte). Imorgon blir det tillverkning av provfästen för stötdämparna. Ska bli riktigt kul att se hur det där funkar i verkligheten!
Under veckan har L-E skurit ut delarna till svingen enligt de fina ritningar vi knåpat ihop. Jag har alltid en tendens att ta i lite i överkant när jag designar saker. Vi kan väl skylla det på ovana. Som tur är så har ju totalvikten antagligen ytterst begränsad inverkan på toppfarten. Kanske till och med kan vara så att den pga. ökad stabilitet skulle kunna tänkas gå att få upp i högre fart…
Fick ett SMS från L-E härom dagen. Något i stil med ”vi har byggt en pansarvagn”. När han idag efter mycket om och men lyckats baxa in svingen på mitt vardagsrumsgolv så började jag väl inse att denna nog inte kommer att vika sig i första taget.
Tänkte precis säga att jag ”slänge ihop” en simulering i Inventor, men sanningen är väl att det tog åtskilliga timmar innan jag fick alla parametrar att stämma.
Med motsvarande ett tons kraft anbringad på axeln som meden sitter på så ser det ut så här:
Bilden ovan visar säkerthetsfaktorn i förhållande till sträckgränsen. Inga större problem alltså.
Hur mycket flexar den då? Ja lite drygt en mm mitt på axeln som meden sitter på (bilden är en kraftigt överdriven illustration).
Vad ska man säga?… Det bör hålla! Totalvikt: 27 kg. Inte så farligt ändå. Meden som ska bort väger nog runt 5 kg så det blir väl drygt 20kg extra att släpa på.
…
…
En tanke slog mig; borde vi inte lägga till lite sidokraft också?
Bilden nedan visar förskjutningen i sidled med en uppåtriktad kraft motsvarande 250 kg (2500N) samt en sidoriktad kraft motsvarande 200 kg (2000N) ser det ut så här. Observera att färgskalan endast visar förskjutningen i sidled på den bilden.
Tur att L-E bara punktade ihop allt. Ser ju nästan ut som att man skulle kunna förstärka lite till längst ut på armarna.
Som vi redan konstaterat så är fjäderkraften på de stötdämpare/fjädrar vi köpt drygt 100 kg när de är helt utfjädrade. Om allt ska vara optimalt så bör ju upphängningen sjunka ihop en aning när man sätter sig på den. Om den inte sjönk ihop det minsta så skulle ju inte komforten bli den bästa.
För att räkna ut var på svingarmen vi ska fästa stötdämparna så behövde vi veta hur mycket vikt som hamnar på denna. Jetskotern är tung som stryk! Minst 350 kg om jag inte minns fel. Dock så ligger tyngdpunkten väldigt långt fram. Bak lyfter man den enkelt. Jag tippade på att den skulle ligga på runt 70 kg. I verkligheten var det faktiskt lite mer.
Den här vågen är inte i bästa skicket då den blev rejält våldtagen när vi testade dragkraft med den. Tog därför fram min fina lastcell också.
Drygt hundra kg alltså. Jag är uppenbarligen en stålman!
Stötdämparna kommer att hamna där batteriet sitter idag. Tanken är att det ska gå att sätta längst fram på ett av fotstegen så jag flyttade det dit och intog fartställning medan far dokumenterade.
Ungefär 160 kg alltså. Ganska bra. Med två dämpare och en utväxling på 2.2:1 på svingarmen så krävs ju 100kg för att börja trycka ihop fjädern. Med 160 kg så sjunker den i alla fall ihop lite när man sätter sig. Borde kanske beakta att Jim och L-E väger ungefär hälften så mycket som mig.
Jag har grämt mig lite över att chassit hamnar lite högre från marken, men det ser faktiskt inte så illa ut när man kollar i verkligheten.
För konstruktionen av bakfjädringen så hade vi väl alla mer eller mindre enats om ett koncept som byggde på en extra hävarm monterad på svingaxeln som stötdämparen i sin tur skulle sitta på.
Med tiden så insåg vi att detta skulle innebära ett antal nackdelar:
En ny idé, som faktiskt är mycket enklare är denna.
När man ser detta så undrar man varför man skulle strula till det så hemskt. Än är förstås inte allt färdigritat. Vi bör nog också utrusta meden med något slags stopp som hindrar den från att ”slå runt” i eventuella hopp. Skulle kunna bli lite obehagligt…
Batteriet måste flyttas också. Finns gott om plats längre fram på fotstegen så det ska nog inte vara något problem. Alternativet är att sätta det längre bak.
Kolla gärna in våra sponsorer! Dessa har alla på ett eller annat sätt hjälpt oss med vårt projekt.
