Svarthålet Racing

Efter att ha snyggat till kanterna på kåphalvorna kunde vi rigga upp dem med rutan för att se hur de passade. Som tur var så såg det riktigt bra ut. Faktum är att jag inte direkt förväntat mig några stora överraskningar. En av fördelarna med att ha gjort en 3D-modell i datorn innan man satte igång med tillverkningen.

Var bara till att lägga halvorna i formarna och sätta igång att skarva. Vi fixerade dem med spik mot formen för att se till att de låg stabilt.

Vi plastade fast rutan i samma veva.

Epoxyn är förvisso väldigt ”snäll” om man jämför med polyester, men migränmänniska som man är så tog jag inga risker. Dessutom låter man som Darth Vader när man snackar – vilket förstås alltid är coolt!

Bränslefördelningsblocket satt lite väl högt för att kåpan skulle få plats, så Jim flyttade ner det en aning.

Ett par kupévärmare och en presenning hjälper till med härdningen.

Mellan varven hade jag passat på att montera ben på vår nya lilla pulsjet.

Och svetsade dit en tändstiftförskruvning. Med drag racing-tändstift från Green Goblin ska den nog gå som f*n!

Tyvärr inte den roliga varianten dock…

Det där spacklet som släppte från formarna och följde med kåporna när vi tog ur dem visade sig vara jobbigare än väntat att få bort, men mycket varmvatten och skrubbande senare så var kåporna så gott som rena.

Men det där med att PVA skulle vara vattenlösligt kan vi nu avfärda som en myt. Jag förstår ärligt talat inte vad som gick fel. Hur kan släppmedlet sitta så förbaskat bra i plasten? Det fungerade ju utmärkt på testet vi gjorde.

Jaja, det går nog att lösa upp på något vis. Planen för kommande helg är:

• Kapa till konturerna på halvorna. Tyvärr är grundmodellen inget designmässigt mästerverk. Fanns helt enkelt inte tid till att lägga hela sin själ på det arbetet. Dock så har vi nu chansen att arbeta lite med fram-, bak-, och underkanterna.
• Sätta ihop halvorna med plåt och skruv för att kunna prova ut passformen mot jetskotern.
• Räkna ut var fästpunkterna bör hamna.
• Plasta ihop kåporna, samt ramen som rutan ska sättas fast i. Vad gäller passningen mot rutan så kan det nog krävas en del klåperi.
• Plasta in de snygga fästena som L-E svarvat.
• Plasta in förstärkningar på väl valda ställen för att göra kåpan stabilare.

Det är planen i alla fall. Borde väl tillägga att Jim och L-E kanske också borde få komma till tals om saken 🙂

…ett tag. Gick rätt bra till slut.

Det här momentet har jag varit lite nervös över. Det är nu det visar sig hur pass vi lyckats med allt arbete. Epoxyn hade härdat fint över natten, så vi bar fram formarna för en närmare inspektion.

Passade på att frisera lite runt kanterna.

Vår snowboardfabricerande kollega lånade ut en speciell sax för att klippa glasfiberväv med, och jäklar vad fint den fungerade. En sån får man nog investera i själv!

Vi märkte direkt när vi börjat bända lite i kanterna att kåpan inte riktigt ville släppa från formen, utan drog med sig spacklet istället.

Var väl inte så mycket att göra åt den saken. Vi bröt och bände från alla möjliga håll…

Till slut så släppte båda kåpsidorna. Det följde med massor med spackel, men vi konstaterade rätt fort att detta går enkelt att ta bort om man blöter upp det lite.

En snabb uppriggning av kåphalvorna senare:

Ser ju faktiskt väldigt bra ut! Vi lade tillbaks dem i formarna för att låta dem härda lite mer innan vi våldför oss på dem med vatten och skrapverktyg.

Målet är att halvorna ska vara ihopplastade tillsammans med rutramen efter nästa helg. Vi måste även skära ut formen längs fram-, under- och bakkant, samt plasta in förstärkningar och fästen där det behövs.

Gårdagens arbete inleddes med att lägga ett lager fint snickerispackel på den ena formen. Vi hade förstås lagt spackel på båda om det räckt, men 500ml var precis som behövdes till en form visade det sig.

En kollega som förut roade sig med att tillverka snowboards (underligt icke pulsjetförsett vinterfordon) hade en dunk epoxy (NM Laminering 275 A) över som vi bestämt oss för att prova. Vi har förvisso en rejäl laddning med polyesterplast från Biltema, men den har två nackdelar; 1. den angriper formen, 2.den luktar något fruktansvärt. Datumet på epoxyn var utgånget, så det kändes alldeles för vanskligt att använda den utan att ha provat först.

I ett tidigt skede av kåptillverkningsprojektet utvärderade vi hur pass det gick att slipa och spackla i polystyrenskivorna. I förrgår lade jag tre lager vax och ett lager PVA (släppmedel) i denna.

Dags att blanda epoxy med andra ord. För små satser är våg ett måste!

Vi hade tre sorters glasfiberväv att prova.

Nedan har vi Biltemas glasfibermatta.
 Många säger att denna ska vara väldigt lättarbetad för nybörjare. Lätt att forma runt hörn och komplicerade former etc. Dock så kan man på flera ställen läsa att den är problematisk med epoxy då epoxyn inte löser upp det bindemedel som håller ihop fibrerna i mattan. Den blir med andra ord stel och svår att väta. Detta visade sig stämma väldigt bra i vårt fall. Inte kul alls att arbeta med.

Nummer två är Biltemas glasfiberväv.
 Folk har hävdat att denna ska vara svårformad etc, och det kanske stämmer bra om man försöker lägga den runt skarpa hörn. Som tur är så har vår form ganska stora och fina rundningar.

Sist ut är en väv som vår snowboardtillverkande kollega hade. EBX 400 från Swiss Composite. Köpt från abic.se.
 Denna är mycket kraftigare än den ser ut. 400 gram per kvadratmeter. Den visade sig vara väldigt formbar och riktigt trevlig att arbeta med!

Med en pensel slafsade vi i den nyblandade epoxyn i formen och lade ut små remsor av alla tre sorterna.

Efter ett par timmar var epoxyn fortfarande väldigt trögflytande. Eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av sådant här, men fått för mig att den borde ha stelnat till vid det laget så började jag ana att det var något fel med epoxyn.

Bytte några ord med min tekniske rådgivare Jens Krüper (NCCR och Wilbers) och han verkade också tycka att något verkade lite snett. Han menade att epoxy som stått länge kan behöva fräschas upp lite genom att man värmer dunkarna och rör runt rejält i dem först. Jag kände att tiden började tryta och att det inte riktigt fanns utrymme för experiment så polyestern låg väldigt bra till ett tag.

Idag när jag tittade till provgjutningen så var den stenhård! Hade härdat hur fint som helst. Nu började jag bli nervös över hur pass det skulle gå att få loss den ur formen, men det gick också riktigt bra. Formen såg helt oskadad ut efter att jag bänt ur plasten!

På bilden ovan ser ni den där väven som kollegan hade. Med bara två lager blev den jättestark. Det blir helt klart den vi kör med till de första lagren. Om den inte räcker till tre lager så kan vi ju gå loss på Biltemaväven.

Ser ju lovande ut ändå. Innan vi kör skarpt så kan vi ändå värma upp dunkarna lite och röra runt  i epoxyn. Det kan väl inte skada tänker jag.

Idag slipade jag ner finspacklet på ena formen. Det var oerhört hårdslipat om man jämför med grovspacklet. Dessutom hittade jag ungefär tusen punker där jag blev tvungen att lägga i mer spackel. Blir en slipning till imorgon.

Jim smetade in den andra formen med finspackel.

Vi har i alla fall bestämt oss för att kåphalvorna ska vara färdiga efter helgens slut. Vi får med andra ord finna oss i att vi inte hinner göra formarna perfekta. Det känns lite frustrerande, men å andra sidan är de redan finare än vad jag från början föreställt mig.

Ingen rast, ingen ro. Förra fredagen såg undertecknad lite solljus. Kanske hinner man med lite imorgon också, för i helgen lär det inte bli mycket av den varan…

Under veckan har arbetet med formen för kåpan fortsatt. Slipningen av de första lagren spackel gick betydligt bättre än väntat. Visst, det kommer garanterat att finnas en och annan ojämnhet på slutresultatet, men faktum är att vi är rätt nöjda bara vi får till något. Det är trots allt första projektet i plast, och jag tror att vi lyckats göra det lite mer invecklat än många andras första sådana.

Med en sån där ”slipsvamp” gick det väldigt bra att få ytorna hyfsat jämna.

Igår kapade Jim ner ramen runt vindrutan och jag började gröpa ur formen där den ska sitta. Detta är helt gjort på frihand, och jag är inte sådär jättesjälvsäker när det gäller sådant här, men jag tror faktiskt att det ska funka.

Självklart tog jag lite för mycket på något ställe…

Detta är förstås inget som inte lite fogskum kan råda bot på, så efter att ha sökt runt halva Västjämtland efter en flaska som inte torkat ihop blev det till att maskera rutan och fylla ut hålrummen lite.

Efter lite friserande så blir det ganska tydligt att det kommer att gå åt mycket spackel för att få ordning på detta. Fram med spackelhinken alltså!

Får forcera torkningen lite om vi ska bli klara innan Speed Weekend.

Ja, det var det för denna gång. Vi kommer att jobba på så hårt vi bara kan under veckan som kommer. Med lite flyt så kan vi sätta igång med plastningen nästa helg.

En kollega SMS:ade idag och meddelade att han lämnat något kul på min arbetsplats:

En KKK K31. Började förstås genast att fundera över vad man skulle kunna hitta på med den. En frän grej vore förstås att bygga kraftturbin och låta den driva hydraulpumpen i ”skruvskotern” som vi tänkt bygga. Dock så hann jag inte fundera länge innan Jim stod och måttade med turbon under motorhuven på sin Firebird. Jaja, vi får se vad det blir. Fin pjäs i alla fall!

Passade på att göra ett enkelt stativ till vår nya lilla pulsjet som vi slängt ihop. Den förra gav vi ju bort när vi spexade på ett 50-årskalas.

Den gångna helgen var det dags! Formen skulle monteras ihop. Jag har varit lite spänd inför varje nytt moment i det här delprojektet då allt är nytt för mig. Tror att de andra känner ungefär likadant.

Vi började med att rada upp alla skivor för att se att det verkade stämma.

Som tur var så såg det ju inte helt illa ut! Dagen till ära hade vi finbesök i form av Olle, som tagit ledigt från sitt traktorpullingprojekt. Perfekt! Vi satte honom i arbete direkt.

Jim verkar ha drabbats av plötsliga tvivel inför vårt projekt, och i en stund av total sinnesförvirring gått och inhandlat sig en (till) sån där underlig snöskoter med kolvmotor, så han befann sig ute i snön. ”Det går nog över snart när han inser att han aldrig får skruva och svetsa med den” tänkte vi. Om inte annat så kan man ju behöva få se lite solljus någon gång under vintern!

Olle borrade genom referensmärkena som vi satt ut, samt ruggade upp ena sidan lite lätt. Jag ruggade upp översidan på nyss monterad skiva och blåste rent med tryckluft och L-E sprayade på stenlim och monterade nästa skiva. Vi trädde upp dem på gängstänger för att kunna dra ihop dem lite.

När skivorna till ena halvan av kåpan var ihopmonterade så kunde vi testa passformen mot jetskotern. Såg riktigt bra ut som tur var!

När båda formerna var ihoplimmade var det dags att börja jämna till dem. Grovbearbetningen gick oerhört smidigt.

Vi hade köpt in lite finare slipverktyg för borrmaskinen men det gick så himla bra att handslipa så när det grövsta var avverkat med Scotch briten var det sandpapper som gällde. Genom att forma handen som en liten pil och föra sandpapperet fram och tillbaks gick det helt galant!

Slipprylen nederst i bilden behövdes faktiskt inte

Snart dags för spackling

En halv hink väggspackel senare var det dags för torkning

Far inspekterar

Passade på att fixa lite mer med husvagnen under tiden. Vi har sagt detta förut; Bjurs vi är otroligt tacksamma för att du sett till att vi sluppit frysa ihjäl ute på Orsasjöns is, men det kändes som det började bli dags att skaffa något eget. Den här vagnen ska nog duga åt mig och Jim (och alla andra som ryms) ett bra tag framöver!

Idag (tisdag) for jag förbi verkstaden för att kolla hur allt såg ut. Spacklet var snustorrt så jag gick över formarna med slippapper och lade på ett lager spackel till. Nu är 5-kiloshinken slut så det blir till att ta en sväng till Backens Trä och pulsjettillbehör för att handla mer.

Kåpan som vi ska kapa isär och plasta in för att få dit vindrutan på något vettigt sätt kom också med ilfart från Sams Motor idag. Till helgen ska jag och Jim försöka få den på plats i formen.