Svarthålet Racing

Eller ja… inte riktigt så, men vi börjar med förra helgen…

Det finns kanske de som undrat varför vi bara tystnade efter förra lördagen. Det berodde antagligen på en kombination av lite besvikelse och allvarliga frostskador. Idoga startförsök i halv snöstorm räckte inte riktigt fram, och vi fick skamset åter parkera monstret i verkstaden och åka hem för att försöka tina upp.

Lite gemensamt klurande understött av några mycket goda tips från en av mycket få kända människor som faktiskt byggt så här stora motorer och fått dem att fungera gav oss några uppslag. Under söndagens provkörningar så konstaterade vi att motorn verkade gå bättre om vi strypte den rejält vid insuget. De tips vi fått pekade också mot att vårt ventilpaket är ganska mycket för stort – vilket resulterar i alldeles för dåligt ”baksug” i motorn, vilket är en nödvändighet för att få de brinnande gaserna att returnera till förbränningsutrymmet.

Under veckan så gjorde jag även en experimentell förlängare av ett gammalt metanolfat.

I onsdags natt låg jag vaken och grubblade. Inte över om det vi gör är vettigt, för det vet vi redan att det inte är – men om vi faktiskt skulle få detta att funka. Idag vaknade man i alla fall på rätt sida, och solen sken, så det var klart att vi skulle provköra lite.

Filmen får redovisa resten:

Motorn går helt klart riktigt bra utan förlängaren, och skulle antagligen gå att starta utan denna om man tjurade lite. Dock tycker i alla fall jag att det inte är värt att riskera att köra upp 10 liter bensin bara för att få igång maskinen, så lite måste den i alla fall förlängas. Detta får bli helgens uppgift.

Mobacken-Anders skickade en länk till ännu ett klipp från igår.

Tack och bock!

Undertecknad kan så här i efterhand lite självgott hävda att denna helg gått precis som planerat – vilket Svarthålet Racing kanske inte är allt för bortskämda med.

En sista kontroll var nödvändig innan vi lastade ekipaget och drog mot provkörningsplatsen i Halabacken. För att säkerställa att motorn fortfarande uppfyllde Regler rörande rör så gjorde vi en grundlig kontroll.

Förra lördagen när man stor och huttrade i -32 grader så undrade man väl lite om vädret skulle tillåta någon provstart, men det kunde inte ha varit bättre! -2.3 grader och strålande solsken. Lagom till provstarten gick solen i moln. Den fick väl mindervärdeskomplex…

Vi kopplade klart det allra sista på bränslepumparna och monterade tankarna på plats.

Mitt under kabelfixandet ringde telefonen. Celebert besök stod utanför dörren.

Det var Anders, Olle och Olov från Mobacken racing, i sällskap av Låbbas och en urtrevlig syltafabrikant från Hammerdal.

Sen ställde vi upp maskin och startfläkt, provkörde soppapumpar och drog sedan åt alla slangar. Fler åskådare dök upp. Syster med sällskap, far med bekant (som för övrigt roat sig med att bygga ett par flyplan), farbror, grannar m.fl. Nästan så man fick lite rampfeber…

Jahapp… Dags att starta. Då mycket var nytt (startluft, bränsletillförsel, ombockade ventiler) så var det svårt att veta hur detta skulle gå till, så vi provade oss fram. Ganska tidigt insåg vi att fläkten gav mer än nog med luft. Vi fick också bättre resultat om vi använde det bakersta tändstiftet, samt matade massor med bränsle.

Jag styrde tändning och bränslepumpar medan Lars-E tog hand om blåsandet. Olle, som för dagen utsetts till säkerhetsansvarig verkade inte lita på vår nödstoppsanordning, så han ordnade en egen.

Det tog inte mer än ett par försök förrän motorn startade första gången! Den gick inte jättebra, men ändå mycket bättre än någon av (de få) gångerna vi fick igång den förra året.

Vi gjorde några starter och insåg att startfläkten helt klart är en succé. Med tryckluften hade vi som mest ett par sekunder på oss att få igång motorn. Sedan var vi tvungna att vänta i en evighet på att kompressorn skulle få upp trycket, Med fläkten har vi konstant flås, och kan dessutom lyxa till det med att blåsa ur motorn och kyla den mellan startförsöken. Även om motorn inte går/gick bra så startade den i princip varje gång, utom de gånger vi kört slut på bensin (15 liter räcker inte till många starter).

Efter en liten kaffepaus monterade jag och Lars-E av ventilpaketet och tog en liten titt. Det såg nästan ut som om ett flertal av ventilerna var helstängda igen, så vi gick över allihop en gång till med vårt fina ventil-bändar-verktyg. Vi öppnade dem en aning mer än vad som kanske kunde vara vettigt – mest för att se skillnaden.

Efter pausen visade det sig att frågan om vem som ska få äran att köra nere i Orsa var löst. Fråga mig inte vem vår nye förare är, men han/hon ser helt klart ut som ett riktigt proffs.

Skillnaden var ganska tydlig. Ljudet var klart kraftfullare och maskinen drog faktiskt en del i wiren som vi spänt fast den med. Den gick fortfarande inte alls speciellt bra, men framstegen är ändå jättestora. Förra året startade den på kanske ett försök av tjugo, och var fullkomligt kraftlös. Nu startar den varje gång, och ger dessutom en del dragkraft – om än alldeles för lite.

Tunnare ventiler är redan beställda från Lesjöfors. Vi är alla övertygade om att dessa kommer att fungera mycket bättre, och kan inte konstatera annat än att det gått väldigt bra idag.

Nedan ser ni hur motorn gick under en av de första provstarterna:

Och här ser ni hur den gick efter ventilbändningen:

Som ni ser så går den inte direkt klockrent, men trots allt otroligt mycket bättre än förra året. Väldigt mycket bränsle förbränns utanför motorn, vilket bör tyda på att den fortfarande får på tok för lite luft. När vi böjde upp ventilerna så finns också risken att den inte orkade stänga dem. Nya ventiler är det som gäller, så får vi se hur det går nästa gång.